Jag har kommit på att ensamheten är rätt underskattat trots allt, jag vill inte säga att jag föredrar att vara en ensam enstöring, de tror jag inte alls på! Men de där små stunderna då man kan ge all tid till sig själv, slippa tänka på allt annat, slappna av och bara leva, de stunderna tror jag kan vara guldvärda!
Man måste faktiskt inte vara omringad av massa människor, ha tusen vänner och pojkvän. Nej om alla människor skulle fokusera mer på vad de har, istället för vad de inte har så tror jag nog att alla skulle bli lyckligare. På något sätt kan det kännas som om att folk skaffar pojk/flickvän bara för att få en bekräftelse utifrån att "hej, se på mig jag kan också lyckas och vara omtyckt", jag tror på kärleken, och att det är anledningen till att två människor ska vara tillsammans och kan hålla ihop, jag tror att kärleken kan övervinna allting, jag tror på förlåtelse!