Hur kommer det sig att man kan känna sig så förfärligt ensam ibland, fast än att man vet att man har både familj och vänner vid sin sida?
Varför ska man komma till perioder där allting känns värdelöst och allt man gör meningslöst?
De där känslorna bara dyker upp, titt som tätt, helt oinbjudna.

Nog är det sant att man måste ha de dåliga riktigt pissiga stunderna, för att kunna uppskatta de stunder som är bra.
Men just nu känns det som om att den där känslan av lycka och glädje är för långt borta för att jag ens ska minnas hur bra man faktiskt kan må, hur bra jag faktiskt mått...
Kommer den någonsin tillbaka, eller har jag fastnat i det här surhålet för alltid?
Synd att jag inte har rätt inställning, inget positivt styrka inom mig som kan blicka framåt och hjälpa mig upp på fötter igen.
Jag ser bara botten, botten och åter botten.

Vars har min livslust och drömmar tagit vägen?
Förhoppningsvis så orkar jag kräla mig upp igen, bli gamla glada, livsfyllda patricia med tusen drömmar!
Jag är ur balans nu, men jag ger inte upp. Bara att börja klättra uppåt igen, lyfta på hakan och stolt gå vidare...
Det får ta den tid det tar, och jag är glad för alla som finns här för mig, som ger min vardag ett större värde.

vars äru när jag behöver dig som bäst