börjar krypa panik över mig nu. Äter upp mig inifrån på något sätt.
Snart är ju skolan slut och vad fan ska jag göra då?

Har inget jobb och är inte kär. Så varför ska jag stanna kvar i östersund då?
om 52dagar är jag fri att göra precis vad jag vill, flytta var jag vill och träffa vem jag vill.
Ändå är det någonting som håller mig tillbaka, en stor del av mig vill inte från Östersund.
Det kunde jag aldrig ana för något år sedan..

Jag saknar något jag aldrig har haft, och det är så frustrerande så ni anar inte!!!
Jag är nog lite för ivrig. Alla säger att man ska ta dagarna som de kommer. Men så kan det ju inte funka, egentligen?...

Sen det där med kärlek. jag förstår inte på mig själv ibland, för det mesta faktiskt. Vissa dagar vill jag inget annat än att ha "honom". Vill känna på hur det känns att vara kär. jag vet nog inte hur det är att vara riktigt kär. lycklig i ett förhållande, fjärilar i magen och allt det där. Och vissa dagar, rätt ofta.. skulle jag göra vad som helst för att inte ha en pojkvän på flera år. bara leva singellivet till tusen procent, bara tänka på mig själv, slippa vara kär och bry mig om någon annan.. slippa fjärilar i magen och allt det där. OCH om jag nu går runt och är så osäker hur kommer det då gå när jag väl skaffar kille(om det kommer hända de närmaste 40åren)?. Ska jag leva i ett ständigt tvivel då? vara osäker och bryta upp varannan månad? grubbla och fundera på om det kanske finns någon som är bättre... om jag faktiskt är kär.

mina funderingar är varför jag inte bara kan få veta vad jag vill med livet.
Jag är less på att känna mig som ett blekt frågetecken.
Jag vill att något ska hända, att någon ska vända upp och ner på mitt liv, på ett positivt vis

jag är less på att undra och inte veta ett skit!
Trots allt stöter man ständigt på nytt folk. Idioter som Vänner. så något måste ju hända.. snart!

/ Patricia